Hej Livia! I din avhandling undersökte du bland annat sambanden mellan undvikande copingstrategier och suicidbenägenhet. Vad kom du fram till?

– Vi hittade signifikanta samband mellan undvikande copingstrategier och suicidbenägenhet både hos patienter som gjort suicidförsök och hos deprimerade patienter utan suicidförsök, oberoende av andra sårbarhetsfaktorer för självmord.

– Vi såg också att patienter med en viss variant av BDNF-genen [som är ett protein med stor betydelse för neuroplasticiteten, det vill säga hjärnans förmåga att genom nya erfarenheter förändra sig] hade en större benägenhet att använda undvikande copingstrategier. Vi såg även ett samband mellan lägre BDNF-nivåer och högre impulsivitet hos patienter som gjort suicidförsök. Men det ligger kanske lite utanför området för copingstrategier…

Kan du lite närmare beskriva vad en undvikande copingstrategi är?

– Det finns ett flertal benämningar på copingstrategier, men man brukar bland annat prata om undvikande eller problemfokuserade, där de problemfokuserade är just fokuserade på att lösa problem som dyker upp. Undvikande copingstrategier betyder att någon som upplever en stor stress istället försöker undvika problemet och kanske också förnekar att det finns. Istället för att försöka hitta strategier för att lösa problemet så dagdrömmer man, går på bio eller tar till alkohol eller droger.

– Att ta till sådant som har dåliga konsekvenser för dig som individ, som att till exempel använda droger eller alkohol, brukar kallas att ha en maladaptiv strategi. Den kan sättas i kontrast till att ha en adaptiv, det vill säga konstruktiv, strategi.

Det här var ju sådant som visade sig i din avhandling. Men skulle du säga att det även finns ett bredare stöd i forskningen för att undvikande copingstrategier ger en högre suicidrisk?

– Ja, det kan man absolut säga att det finns tillräcklig evidens för. Det finns tillräckligt många studier samt litteraturöversikter gjorda nu för att det ska kunna slås fast.

– Jag ser det också tydligt som kliniker, det vill säga som praktiserande psykiatriker, hos många av mina patienter.

Så vad kan den här kunskapen leda till, mer konkret?

– Det kan ge oss mer effektiva verktyg för att bedöma suicidrisk. Vi ska inte bara titta på tidigare kända sårbarhetsfaktorer som tidigare suicidförsök eller psykisk sjukdom, utan kan också undersöka vilken sorts copingstrategier patienten använder sig av. Genom att bli mindre diagnosfokuserade kan vi förhoppningsvis upptäcka fler suicidbenägna i tid och på så vis förhindra fler självmord.

Med tanke på vad vi vet idag, skulle du säga att det är en bra sak att vi tränar våra barn i att använda problemfokuserade copingstrategier istället för undvikande?

– Det är det absolut! Det finns också många studier på att barn och ungdomar som inte pratar om sina problem löper större risk att bli deprimerade. Där har vi vuxna och samhället ett stort ansvar, att försöka lära våra barn att hantera svåra situationer som ju alltid dyker upp i livet. Vi vet att självmorden bland unga ökar och förmågan att använda problemfokuserade copingstrategier kan vara en viktig nyckel till att försöka få ner de talen.