”Det vi har sett i Sverige det senaste decenniet är att ungas psykiska mående har blivit allt sämre. De psykiska besvären har ökat. Bland unga har suicidtalen inte heller gått ner, som i övriga grupper. Många studier bygger på självskattning och det är viktigt att vi tar dem på allvar. Självskattning av den egna psykiska hälsan bör tillskrivas stor betydelse, eftersom det egna måendet alltid utgår från egna upplevelser.

Det är viktigt att vi inte blandar ihop psykisk sjukdom med psykiska besvär. Faran med alarmistiska rapporter om att unga mår allt sämre är att dessa lätt skapar en polarisering som inte gynnar någon. Det skapar en bild av att antingen mår du väldigt bra eller så är du sjuk och behöver medicinska insatser. Men många gånger befinner vi oss mittemellan friskt och sjukt, som till exempel när vi sörjer eller är väldigt stressade. De tillstånden innebär en psykisk påfrestning men är inte psykiska sjukdomar.

Jag skulle säga att många av de psykiska besvär som unga upplever idag är en helt normal reaktion på en onormal situation. Vårt samhälle är ganska bra på att producera lidande för individen. Så mycket kretsar kring prestation, lycka och jämförelse med andra. Det skapar en stress hos många, inte minst unga.

Det vi behöver jobba med nu är att skapa strukturer och rutiner i samhället så att alla som mår dåligt får hjälp snabbt, men på rätt vårdnivå. Psykiatriska specialinsatser ska ges till dem som har stora behov, medan mindre allvarliga tillstånd ska tas om hand på annat sätt. Det är viktigt att alla som upplever att de behöver professionell hjälp för att de mår psykiskt dåligt också får det. Man kan inte begära att människor ska diagnostisera sig själva.

Vi behöver också bli bättre på att ge våra unga verktyg för att hantera sitt mående, utan att för den skull lägga hela ansvaret på dem. Det finns ingen människa som går igenom livet och är enbart lycklig. Vi stöter alla på svårigheter och vi behöver lära oss att bemöta och hantera dessa.

Tillsammans med våra barn måste vi träna på att uttrycka våra känslor och förklara hur vi mår. Det kan vi göra genom ord, teckningar eller lek, men vi behöver kommunicera runt det. Få igång ett existentiellt samtal om svåra saker som vi alla någon gång har brottats med. Försök få barnet att prata om och berätta hur hen känner sig. Berätta också själv hur du mår. Om ditt barn inte vill prata med dig – var prestigelös och uppmuntra barnet till att prata med någon annan vuxen. Det viktigaste är att dela med sig av hur man känner.

Acceptans är ett bra verktyg. Tala om och visa för ditt barn att alla känslor är välkomna. Det är okej att vara ledsen, arg, rädd eller blyg. Barnet behöver inte förändra någonting. Stanna i känslan ett tag, innan ni tillsammans bestämmer om det är dags att försöka ta sig ur den.

Om du är orolig för att ditt barn mår psykiskt dåligt ska du givetvis ta den oron på allvar. Ett tips är att försöka ta reda på hur barnet fungerar utanför hemmet. Om det är stökigt hemma men hen verkar fungera bra i andra situationer är det oftast okej. Psykisk sjukdom och andra allvarliga tillstånd påverkar oftast individen oavsett miljö, den går inte att reglera med viljan.”