Tack vare stöd på hela 8,9 miljoner kronor från Allmänna arvsfonden kan Suicide Zeros projekt ”Livsviktiga snack i skolan” bli verklighet. Projektledaren och tidigare kuratorn Hilda Johnsson är en av de engagerade medarbetarna som ska ge skolbarn möjligheten att träna på att prata om känslor och att sätta ord på hur de mår.
Med vem är det man bör ta ett livsviktigt snack?
– Alla snack kan ju bli livsviktiga. Det vet man sällan på förhand. Det handlar om att lyssna och att våga ställa frågor även om de kanske känns obekväma ibland. Generellt sett tenderar man att vilja ge en lösning på allting och kanske inte lyssna så mycket. Bara att lära sig lyssna kan bli ett livsviktigt snack, säger Hilda Johnsson.
Under de närmaste åren ska projektet ”Livsviktiga snack i skolan” etableras. Vad går det här projektet ut på?
– ”Livsviktiga snack i skolan” är ett arvsfondsprojekt som kan sägas vara en fortsättning på, eller ett systerprojekt till, ett annat arvsfondsprojekt – ”Livsviktiga snack”. I det sistnämnda projektet har man bland annat skapat en bok som har skickats ut till alla hushåll där det bor en nioåring. Den boken ledde till att exempelvis skolor och ungdomsmottagningar hörde av sig och frågade om det fanns något material man kunde använda i skolan för att skapa bättre förutsättningar för att kunna prata på ett avslappnat sätt om känslor. Något som kan lära barn att sätta ord på sina känslor och på ett mer avslappnat sätt förmedla hur de mår. Det är det vi ska göra i det här projektet. Ta fram material som skolorna kan använda.
Vilken roll kommer du ha i projektet?
– Projektledare, så jag och min projektgrupp kommer vara de som tar fram materialet till ”Livsviktiga snack i skolan”. Vad det blir vet vi inte ännu. Kanske en bok eller en skattjakt? Sedan ska jag även vara kontaktperson till våra testskolor runtom i Sverige. De får vara med i processen och testa att vi tagit fram ett bra skolmaterial.
Du är en ny medarbetare hos Suicide Zero. Hur kom du i kontakt i med organisationen?
– Jag har jobbat som kurator tidigare och min kommun hade ett fortbildningstillfälle där vi bjöd in Suicide Zero för att vi skulle få gå deras ”Våga Fråga”-utbildning. Jag hade lite ansvar över den dagen vilket ledde till att jag fick lyxen att äta lunch med några av de som jobbade på Suicide Zero. Vi pratade om hur jag såg på förebyggande och hälsofrämjande arbete och någonstans där inleddes en kontakt som sedan fortsatte. Senare blev jag inbjuden till suicidpreventiva dagen för att föreläsa om mitt arbete. Sedan dess har vi följt och peppat varandra, och haft en önskan om att någon gång hitta ett projekt som vi kan genomföra tillsammans.
Var kommer ditt engagemang ifrån?
– Jag är socialantropolog och tycker att beteenden generellt är väldigt intressant. Hur man formas av sitt sammanhang och hur det påverkar ens mående. Jag tänker att om individer får bra förutsättningar från början behöver vi inte laga så många trasiga vuxna sedan. Någonstans är det väl det som är mitt driv.