Hur berättar man för ett barn att en närstående har tagit sitt liv?

– Man säger som det är. Det är viktigt att anpassa informationen till barnets mognadsnivå och det är också viktigt att allt man säger är sant. Använd inte omskrivningar som att någon ”gått bort” eller ”är bland molnen”, för det kan skapa nya rädslor hos barnet, till exempel för att någon som går bort (i bokstavlig mening) aldrig ska komma tillbaka. Barnet kommer också att ställa kontrollfrågor längs vägen, så om man till exempel säger att ”pappa snubblade och föll” så kommer barnet så småningom att börja tänka att ”men pappa hade ju jättebra balans, hur kunde det hända”.

– Varje familj behöver anpassa samtalen efter den kontext man lever i, det finns inte ett enda sätt som passar alla. Barnet behöver få vara med i den kollektiva sorg som råder och inte känna att det blir uteslutet och lämnas ensamt. Det är också viktigt att visa barnet att man är öppen för att prata, att alla sorters frågor är okej.

Vad kan det komma för följdfrågor?

– Många barn är raka och frågar rakt ut hur det gick till när personen dog.

… och vad kan man säga då?

– Man behöver inte berätta exakt hur det gick till om inte barnet frågar, men om det gör det kan det vara bra att vara så ärlig som möjligt. Ett sätt att börja är att säga att personen inte orkade leva längre, så hen tog sitt liv. Sen låter man barnet ställa eventuella frågor i sin egen takt.

– Barnet utvecklas ju också med tiden, så det kan komma en sorts frågor när barnet är fem år och en annan sort när det är sju eller tolv. Som vuxen kan man inte tro att man ”tagit snacket” en gång och sedan aldrig behöver göra det igen. Det kommer ständigt att dyka upp nya frågor som man behöver vara öppen inför.

I samband med självmord pratar vi ofta om ångest och depression. Hur förklarar man de termerna för ett barn?

– Ett sätt är att jämföra dem med sjukdomar som barnet känner till. Man kan till exempel säga att ”du vet hur det är när man har hög feber, då blir man så trött att man inte orkar kliva ur sängen” eller ”det gör ju jätteont att bryta armen”. Och så förklarar man att det finns sjukdomar som man kan få i hjärnan som gör att man inte orkar leva längre, men att de inte har något som helst att göra med vad man egentligen vill, utan det är precis som när man har feber eller ont i armen och vill kliva ur sängen eller vara med på idrotten men inte orkar det. Personen kunde inte styra över sjukdomen eller sina handlingar. En pojke som förlorade sin pappa genom självmord beskrev det som att pappan var sjuk i viljan. Det är en fin beskrivning…

För vuxna är det väldigt vanligt med skuldkänslor i samband med en närståendes självmord. Är det samma sak för barn?

– Absolut, det är något allmängiltigt för oss människor. Just därför är det så viktigt att barnet får prata om det som hänt och får hjälp av oss vuxna att så långt möjligt göra självmordshandlingen begriplig. För om vi människor inte får hjälp att hitta en rimlig förklaring när något så ofattbart som ett självmord inträffar, så skapar vi en egen. Och den blir utifrån vår mognadsnivå, vilket för ett barn kan innebära att det tror att personens självmord berodde på att ”jag var så bråkig” eller att ”jag inte ville gå till skolan i tisdags”. Barnet behöver hjälp med att skapa en förståelse för det som hänt och infoga det i en berättelse som går att leva med. Annars kan den skuld barnet skapat för sig själv sitta i mycket länge.

När en närstående tagit sitt liv är det ju kaos för alla i familjen, även för de vuxna. Hur ska man kunna räcka till för sina barn – och ta alla de där kloka snacken – när man själv är så utsatt?

– Det är faktiskt ett omöjligt uppdrag, att i situationen hantera sin egen sorg samtidigt som man också tar hand om andras behov. Så det är viktigt att se sin egen begränsning här och aldrig skämmas för den, utan istället koppla in andra människor som kan avlasta. Det kan vara nära och kära och det kan vara professionell hjälp. Gärna både och.

Så hur mycket av sin egen sorg och ledsenhet och ilska ska man visa som vuxen?

– Det går inte att stänga av de känslorna och det ska man inte heller. Det vore ju också väldigt konstigt om barnet upplevde att de vuxna inte var ledsna alls… Tricket är att visa att det inte är farligt att vara ledsen, eller arg. Att de känslorna finns men att det också går att leva med dem, att de går att hantera.

Det kan vara väldigt svårt att prata om självmord med barn. Varför är det så?

– Det finns många studier som visar att det är så. Barn glöms ofta bort i situationer där en förälder eller ett syskon tagit sitt liv. Det är helt naturligt att de vuxna inte orkar med att också stötta barnen och eftersom det ofta kan verka som att barn och unga hanterar situationen väl, så glider de på något sätt undan i det tysta. Men det är viktigt att inte lämna sorgebearbetningen till barnet eller den unga, för då kan de söka stöd i grupper eller hos kompisar som inte har rätt verktyg för att hantera detta.

– Att barnet får hjälp att bearbeta sin sorg är också viktigt för framtiden. Dels kan det behöva hjälp med att någon gång sätta punkt och inse att man inte måste leva i skuggan av ett självmord för resten av livet. Samtidigt är det viktigt att förstå att sorgen alltid kommer att finnas där och att den kan påverka individen i situationer längre fram i livet, när man minst anar det, som när man gifter sig eller får barn eller genomgår en kris. Om den som upplevt ett självmord på nära håll får hjälp att lära känna sina sårbarheter ökar det chansen för att hen ska kunna hantera svåra händelser på ett bra sätt.

Hur kan man som medmänniska bäst hjälpa till när någon man känner råkat ut för självmord i den nära kretsen?

– Man kan gärna erbjuda sig att hjälpa till praktiskt, med att handla, laga mat och städa. Att stötta så att barnet/barnen får hjälp att fortsätta sina aktiviteter, om de vill, och att kanske göra enklare utflykter tillsammans, som att gå och handla eller ta en fika. För barn är det viktigt att få behålla rutiner och struktur i vardagen, samtidigt som sorgen självklart tar mycket energi och det behöver finnas tid för vila.

– Man säger ofta att barn sörjer randigt, det vill säga att livet finns kvar parallellt med sorgen. De vill ofta fortsätta med sin vardag och det är viktigt att de får en chans att göra det, utan att känna skuldkänslor för det.

Det kan ju också vara så att man som vuxen valt att inte berätta sanningen om ett självmord för sitt barn, men efter en tid känner att man vill det. Hur kan man göra då?

– Man ska visa respekt för barnet genom att förklara varför man en gång i tiden gjorde så. Förmodligen var det ju inte för att vara elak utan för att man tänkte att det var för barnets bästa. Om man känner att det är rätt kan man också be om ursäkt för sitt agerande. Att berätta sanningen i efterhand kan leda till starka reaktioner hos barnet (som kanske är betydligt äldre när samtalet sker), så det är bra att vara förberedd på det. Barnet kan känna sig omyndigförklarat och lurat, men det är bra om alla känslor får komma fram. Det kan också vara en fin sak att visa för barnet att alla kan begå misstag, även vuxna, men att det aldrig är för sent att försöka göra saker och ting på ett lite bättre sätt.