Till att börja med – kan du beskriva vad en utvecklingsfas egentligen är?

– Alla går från födseln upp till övre tonåren igenom ett antal utvecklingsfaser. På så vis utvecklas hjärnan steg för steg för att till slut nå sin fulla mognad, vilket sker när individen är runt 25 år. I stora drag kan man säga att det handlar om en utveckling som går från basalt viktiga områden djupt nere och bak i hjärnan till områden högt och långt fram i hjärnan som är viktiga för språk och tänkande.

– Stegen in i en ny utvecklingsfas sker genom en växelverkan mellan att hjärnan rent biologiskt utvecklas och att barnet förvärvar nya förmågor som stärker utvecklingen. Den sociala miljön är väldigt viktig. Om ett barn till exempel skulle leva isolerat i ett rum, utan någon att prata med, skulle inte hjärnans egen utveckling vara tillräcklig för att utveckla rörelseförmåga och finmotorik, ett språk eller förmåga att agera socialt med andra individer

Vilken utvecklingsfas befinner sig 9–12-åringen i?

– Först vill jag understryka att det är oerhört individuellt hur varje barn utvecklas. Vissa barn är kanske i den här fasen redan när de är 9 år, för andra dröjer det till 12-årsåldern. Det är ju inte heller så att det finns en skarp gränser för när ett barn är i en utvecklingsfas eller inte. Det är alltid en process som sker gradvis. Med det sagt kan man säga att 9-12-åringen befinner sig i en fas där barnet börjar kunna tänka abstrakt, ett så kallat pre-abstrakt tänkande. Fasen kallas också för den pre-pubertala fasen.

Vad kännetecknar den här fasen?

– Enklast blir det kanske om man först beskriver fasen innan, nämligen det konkreta tänkandets fas. Då har varken hjärnan eller språket en utvecklad förmåga att relatera till abstrakta begrepp och sammanhang. Visst kan barnet lära sig ord som ”demokrati” och ”om tre år” men det kan inte förstå dess verkliga innebörd.

– När barnet sedan går in i det pre-abstrakta tänkandets fas så kan det börja tänka och tala om sammanhang som inte är konkret synliga. Det kan börja tänka mer i detalj om sådant som det med sina sinnen inte upplever just nu, exempelvis fundera på hur saker och ting hade kunnat vara istället eller hur det kan bli framöver.

Och vad betyder det för barnet?

– Barnet kan nu för första gången kan börja se och jämföra sig själv med andra. Det börjar förstå att det existerar i en värld av ömsesidigt socialt beroende där hierarkier, konkurrens och kamp för att duga spelar roll. Barnet börjar betrakta sig utifrån hur bra eller dåligt hen föreställer sig att hen passar in i den här världen. Barnet har tidigare kunnat sätta reglerna i sin egen värld men börjar nu inse att omvärlden ställer krav och har normer som hen måste anpassa sig till för att duga.

– Det här är en väldigt krävande tid för barnet, med många nya tankar och funderingar. Barnet introduceras till en värld där mycket, för att inte säga allt, kretsar kring att vinna, vara duktig eller rent av bäst. Det kan såklart skapa stora tvivel på den egna personen och rädslor för hur framtiden ska bli. Den värld som öppnat sig är fortfarande obegriplig och därför väldigt svår för barnet att navigera i.

Vad kan man som förälder göra för att bäst stötta sitt barn i den pre-pubertala fasen?

– Till att börja med kan du ge dig tid att minnas hur du själv upplevde den här tiden. Vad tänkte du? Vad var du rädd för? Det kan finnas mycket att hämta i de egna erfarenheterna som är bra att ha med sig när man ska möta sitt barn i de här frågorna.

– Sedan är det ju som jag sa väldigt olika från barn till barn hur långt de kommit i utvecklingen. Därför är det viktigt att du som förälder nu tillbringar tid med ditt barn för att förstå var i utvecklingen hen befinner sig. Vad är det ditt barn funderar mest på just nu? Vilka frågor ställer hen? Vad bekymrar henne eller honom och vad tycker hen är roligast med livet? Att lyssna är alltid det viktigaste och när du bättre känner till var ditt barn befinner sig blir det lättare att stötta det på rätt nivå.

– Det här är en tid när barnet gärna drar sig undan lite, vilket är helt normalt. Det börjar få fullt upp med sig själv och alla känslor som väcks i den här fasen. Men det kräver en del tålamod av dig som förälder. Det är sällan du kan ha ett samtal med ditt barn om något som bekymrar hen och direkt hitta en lösning. Istället behöver du finnas där och lyssna och plocka upp de ledtrådar som barnet ger. Visa att du har dörren öppen och skapa ett utrymme som barnet kan prata in i – och helst också känna att ”wow, den här vuxna personen verkar ju ändå kunna fatta lite av vad jag menar”