Copingstrategier – att lösa problem

En copingstrategi är i sig inte ”bra” eller ”dålig”

En copingstrategi är ett sätt att hantera och bemöta knepiga känslor och situationer som kan dyka upp i livet. I ursprungsteorin om copingstrategier beskrivs det som att bemöta och klara av stress. Genom att använda en copingstrategi försöker vi reducera stressen vi upplever.

För att ta ett exempel: Ditt barn ska ha ett prov i skolan och känner sig inte riktigt förberedd och är väldigt nervös. På morgonen för provet skyller barnet på huvudvärk och halsont och kan absolut inte kan gå till skolan. Du sjukanmäler barnet som slipper göra provet.

För exemplet ovan kan man ju tycka att det inte var ett särskilt ”bra” sätt att lösa en svår situation. Men en copingstrategi är inte i sig ”bra” eller ”dålig”; den är bara ett sätt att försöka lösa ett problem. Och ju fler copingstrategier en individ har och kan prova på, desto större är chansen att hitta en lösning på den knepiga situationen.

Och här kommer vi till det fina i kråksången. Vi föräldrar kan nämligen tillsammans med våra barn träna på att hitta det som kallas funktionella copingstrategier, alltså sådana som vi i vardagsprat skulle kalla ”bra” sätt att lösa problem på.

Lös situationen eller hantera känslorna

Man brukar prata om att det finns två sorters copingstrategier; situationsbaserade och känslobaserade.

Att använda sig av en situationsbaserad copingstrategi innebär att man försöker förändra en situation som upplevs som svår. Förenklat kan man säga att ta av sig en tjock tröja när man är varm är en situationsbaserad copingstrategi. Men det kan också handla om att barnet slutar leka med en kompis som alltid gör taskiga grejer eller att prata med skolan om anpassningar om barnet har svårt att koncentrera sig längre stunder.

Känslobaserade copingstrategier kan man använda när situationen inte går att förändra. Det kan vara ett älskat husdjur som har dött eller att bästa kompisen måste flytta. Då kan kanske situationen upplevas som lättare om man tillsammans tittar på foton av husdjuret, gråter en skvätt eller gör en fin sten till graven. Eller om man kramas jättelänge, äter glass och kollar på en film och påminner om att det faktiskt går att köra videosamtal och till sommaren kanske åka och hälsa på bästa kompisen.

Att inte skriva på näsan

Eftersom vi som är vuxna (uppenbarligen) har levt fler år än våra barn, har vi ofta hunnit samla på oss erfarenheter och – förhoppningsvis – fungerande copingstrategier. Men att träna med sitt barn för att det ska hitta sina egna copingstrategier handlar inte om att tala om för barnet hur det bör eller ska göra.

I andra avsnitt av Livsviktiga snack pratar vi om att det är viktigt att låta barnet hitta sina egna lösningar. På ett ställe görs till exempel en jämförelse med att göra läxan. Om du som förälder bara löser barnets mattetal så lär sig barnet ingenting. Då kan barnet inte lösa talen själv nästa gång heller. Om du istället sitter bredvid, försöker förklara och låter barnet öva tills det har förstått hur talen ska lösas – då kan barnet klara uppgifterna på egen hand nästa gång.

På precis samma sätt fungerar det med copingstrategier. Tanken är inte att du när barnet kommer hem ledset eller upprört över något ska tala om för det hur det borde gjort. Istället kan ni ta en kopp varm choklad eller en promenad och prata om saken. Vad var det egentligen som hände? Hur kändes det då? Hur känns det nu, efteråt? Hade man kunnat göra på något annat sätt? Har du upplevt situationer där det gått bättre? Hur vill du att det ska bli nästa gång något sånt här händer?