Kan små barn verkligen ha självmordstankar?

– Absolut. Det finns exempel på att så små barn som 5-6 år uttrycker tankar om att inte längre vilja leva. Det är dock viktigt att ha i tankarna att det inte är samma sak som att de kommer att ta sitt liv. Självmord hos barn förekommer, men det är extremt ovanligt. Under 2020 var det 6 barn under 15 år som dog i självmord i Sverige.

Hur kan de ta sig uttryck?

– De låter ofta på liknande sätt som hos vuxna. Barnet kan till exempel säga att hen inte vill leva längre, att hen känner sig som en dålig person, att ingen tycker om en och så vidare. De kan också ta sig uttryck i form av ilska och frustration, som att barnet säger att alla är så dumma så jag vill inte leva längre.

Hur vet man som närstående om man ska tankarna på allvar?

– Vi ska alltid ta självmordstankar på allvar. När ett barn säger att det inte vill leva längre så är det ett uttryck för en svår bakomliggande känsla, och den känslan är inte positiv. Det är väldigt ovanligt att barn tar sitt liv, men samtidigt ska vi ha i minnet att deras hjärnor heller inte är fullt utvecklade och att de inte har samma förmåga att se konsekvenserna av sina handlingar. Det innebär att de inte har samma förståelse av självmordsmetoders farlighet som vi vuxna har. Barn kan tro att de ska dö av en handling som är medicinskt ofarlig, men de kan också tro att en mycket farlig metod är helt ofarlig. Därför är det viktigt att vi agerar direkt när ett barn uttrycker tankar på att ta sitt liv.

Hur kan man som vuxen bemöta de här tankarna?

– Det viktigaste är att agera direkt och visa att man tar barnet på allvar. Om inte situationen upplevs som akut är alltid första steget att försöka ta reda på vad som ligger bakom tankarna. Berätta att det barnet säger eller skriver gör dig orolig och att du gärna vill försöka förstå hur barnet känner och tänker. Det är också viktigt att du förmedlar en känsla av hopp och trygghet, av att det här känns jobbigt just nu men att vi kommer att ta oss igenom det här tillsammans och du kommer inte att dö, det kommer aldrig på fråga.

När vet man att det är dags att söka professionell hjälp?

– Egentligen kan man säga att när ett barn uttrycker att det inte vill leva, på ett sätt som gör dig orolig då är det alltid dags att söka professionell hjälp. Men det behöver kanske inte ske akut och som ett första steg, beroende på hur barnet verkar må. Just att försöka förstå vad som ligger bakom barnets uttalande kan vara ett bra första steg. Det är inte ovanligt att barn och unga kommunicerar via självmordshot utan att ha tankar på att ta sitt liv, men oavsett orsak så vill alla barn bli förstådda. Det kan också vara så att du som vuxen behöver söka professionell hjälp för att få råd om hur du kan agera.

– Ett annat bra tips är att prata med andra vuxna i barnets närhet, för att höra hur de uppfattar barnets situation och mående. Det kan vara en lärare, fritidspersonal, idrottstränare eller någon annan person som tillbringar tid med barnet.

Hur kan man göra som vuxen om man märker att ett barn mår dåligt, men inte själv vill berätta om det?

– Man får vara lite envis och inte ge upp. Det viktiga är att inte överge barnet utan att fortsätta visa att man finns där och att man vill förstå barnets tankar och känslor. Försök skapa plattformar för samtal som kan få komma naturligt, kanske kan ni fika eller spela ett spel på kvällarna, du kan skjutsa till aktiviteter eller hitta andra sätt att vara nära barnet. Barn behöver ofta känna att det finns tid om de väl ska öppna sig och börja prata.

– Du kan också föreslå att barnet kan prata med någon annan vuxen. Barn vill ofta ta hänsyn till sina närstående och inte belasta dem med sina problem. Det ligger också i sakens natur att när en person mår dåligt tänker hen ofta väldigt mörka tankar om sig själv, som att hen är misslyckad och sjuk i huvudet. Att berätta om det för en förälder kan kännas omöjligt och därför kan det vara bra att få ventilera tankarna med någon annan som man litar på.

Att ha ett barn som mår dåligt och kanske också uttrycker självmordstankar kan skapa väldigt stor oro hos mig som förälder. Hur kan jag hantera de känslorna? Ska jag till exempel visa min oro för barnet?

– Man kan tänka att barnet har sin expertis, om sig och sitt liv och sin situation. Som vuxen har man en annan expertis, med andra erfarenheter och annan kunskap. Båda behövs för att hantera situationen – men om ni båda är för rädda för att belasta varandra med era tankar och känslor så kan man istället hamna väldigt långt ifrån varandra. Så man ska inte som vuxen vara rädd för att prata om sin oro, men man ska göra det utan att skuldbelägga. Man behöver inte säga att ”jag mår så dåligt när du gör såhär” utan hellre prata om sin egen oro som ett uttryck för omsorg, om att man blir orolig när man ser att barnet har det svårt eftersom det är en så viktig person i ens liv. Man kan fråga om barnets egen syn på situationen och om hen har något råd till mig som förälder, till exempel om bästa sättet att prata om känslor och svårigheter.

– Man kan också behöva professionell hjälp att hantera sin oro, så att den inte står i vägen för att du ska kunna vara ett stöd för ditt barn. Vi behöver kunna förmedla hopp och tillit till barnet, en tro på att allt kommer att ordna sig, och det är svårt att göra om den egna oron tar alltför stor plats.

Kan man – och ska man – förbereda ett barn som ännu inte mår dåligt på att sådana här saker kan dyka upp? Ska man prata om självmord och självmordstankar även om barnet i stunden verkar må hur bra som helst?

– Man får gärna prata om hur livet fungerar. Att livet innehåller både svårigheter och lidande och glädje och möjligheter. Att man kan jobba för att bygga upp sin egen motståndskraft så att man kan ta sig igenom de tyngre stunderna och att man alltid ska prata med en vuxen när livet känns svårt. Man kan se på det som att man vidtar en skyddsåtgärd, så att barnet om det någon gång börjar må dåligt kan känna igen sig i situationen och vet hur det kan agera. Lite som en brandövning, fast inför livet.